kuk
riktig rövpisskuk dag idag.. förutom ett ton av buttpluggande som behövde ordnas då jag helt försummat det igår så fick jag påhälsning av en massa lurkande problem-monster och -demoner som var sugna på att komma fram och suga lite livsenergi ur mig. det är ritkigt jävla segt och de ger sig inte förän de golvat en rejält och fått en minst halvägs över randen till tokförtvivlan.. sedan får man börja plocka ihop sig själv igen och övertala sig om att man har diverse qvasi-lösningar till olika problem och att allting säkert kommer att lösa sig på ett acceptabelt sätt, trots att man vet att det mest är lögn och förtal.
i mitt lilla liv förhåller det sig nämligen så att man jämt och ständigt måste hålla farten uppe för att alla monster och demoner inte ska komma ifatt en. så man tar alltid de brantaste nedförsbackana, om vart annat springande, snubblande och hoppandes, allt för att hålla så hög fart som möjligt så ingenting elakt kan hinna ifatt en. ibland kan man lyckas gömma sig och gillra små fällot åt otäckningarna också, som kan köpa en lite tid i lugn och ro.. men tyvärr så klarar man bara inte att hålla uppe vansinnestempot så de aldrig kommer ifatt en, till slut snubblar man eller bara ramlar ihop i en hög av utmattning.. och då måste man ta upp den kämpiga striden med alla undanflydda demoner igen, vilket är sjukt jobbigt och alltid lämnar en tom och utmärglad. idag var det precis vad de gjorde.. och även om de till slut ätit sig mätta på ens förtvivlan och ger sig iväg, så lämnar de alltid en ettrig, äcklig, liten ond goblin i bakhuvudet, som så ofta den kan påminner en om att de alltid är efter mig och snart kommer och svullar lite livsglädje igen.
det pestigaste är att jag vet hur jag kan få dem att försvinna för alltid.. tyvärr kräver det att jag släpper taget om en massa saker och offrar mer eller mindre allt jag är glad över i mitt liv. det är det allra värsta. antagligen kommer jag väl att göra det en vacker dag, men usch så jobbigt det kommer att bli. det kommer att kräva ton av mognad och mod för att orka göras. det känns även sjukt pissigt att veta att man lever i en så självdestruktiv cirkel som jag gör, när det i teorin skulle vara så enkelt att ta sig ur den. det enda kloka vore ju att göra det på en gång, men uuuuuuuuusch vilket ondskefullt jobbig process som skulle följa och uuuuuusch vad jag skulle få strukturera om i stort sett hela mitt liv. kuk, kuk, KUK. tycker inte det borde vara meningen att livet ska vara så här komplicerat att leva. förutom det uppenbart vettigaste valet så finns väl alternativen att dränka sig i något ultradestruktivt fult träsk eller att fortsätta leva i en våldsam och kaosartad flykt från sina monster demoner, vilket är precis vad jag fegt kommer att göra. tjo och hej, megagay.
något som vsserligen är skönt när demonerna och monsterna varit framme och stympat ens hjärna är att man är helt blank i huvudet, vilket gör att man kan börja tänka från scratch igen.. vilket förhoppningsvis kan leda till fram till någon vettig tanke någongång, som möjligt i bästa fall kan leda till något konstruktivt.
i mitt lilla liv förhåller det sig nämligen så att man jämt och ständigt måste hålla farten uppe för att alla monster och demoner inte ska komma ifatt en. så man tar alltid de brantaste nedförsbackana, om vart annat springande, snubblande och hoppandes, allt för att hålla så hög fart som möjligt så ingenting elakt kan hinna ifatt en. ibland kan man lyckas gömma sig och gillra små fällot åt otäckningarna också, som kan köpa en lite tid i lugn och ro.. men tyvärr så klarar man bara inte att hålla uppe vansinnestempot så de aldrig kommer ifatt en, till slut snubblar man eller bara ramlar ihop i en hög av utmattning.. och då måste man ta upp den kämpiga striden med alla undanflydda demoner igen, vilket är sjukt jobbigt och alltid lämnar en tom och utmärglad. idag var det precis vad de gjorde.. och även om de till slut ätit sig mätta på ens förtvivlan och ger sig iväg, så lämnar de alltid en ettrig, äcklig, liten ond goblin i bakhuvudet, som så ofta den kan påminner en om att de alltid är efter mig och snart kommer och svullar lite livsglädje igen.
det pestigaste är att jag vet hur jag kan få dem att försvinna för alltid.. tyvärr kräver det att jag släpper taget om en massa saker och offrar mer eller mindre allt jag är glad över i mitt liv. det är det allra värsta. antagligen kommer jag väl att göra det en vacker dag, men usch så jobbigt det kommer att bli. det kommer att kräva ton av mognad och mod för att orka göras. det känns även sjukt pissigt att veta att man lever i en så självdestruktiv cirkel som jag gör, när det i teorin skulle vara så enkelt att ta sig ur den. det enda kloka vore ju att göra det på en gång, men uuuuuuuuusch vilket ondskefullt jobbig process som skulle följa och uuuuuusch vad jag skulle få strukturera om i stort sett hela mitt liv. kuk, kuk, KUK. tycker inte det borde vara meningen att livet ska vara så här komplicerat att leva. förutom det uppenbart vettigaste valet så finns väl alternativen att dränka sig i något ultradestruktivt fult träsk eller att fortsätta leva i en våldsam och kaosartad flykt från sina monster demoner, vilket är precis vad jag fegt kommer att göra. tjo och hej, megagay.
något som vsserligen är skönt när demonerna och monsterna varit framme och stympat ens hjärna är att man är helt blank i huvudet, vilket gör att man kan börja tänka från scratch igen.. vilket förhoppningsvis kan leda till fram till någon vettig tanke någongång, som möjligt i bästa fall kan leda till något konstruktivt.
Kommentarer
Postat av: Katti
*kramah*
Trackback
